Ett censurerat blogger.com

Ibland är min pappa på tjänsteresa i Kina. Då kan han varken skriva på sin egen blogg eller läsa min. Det tycker jag är fruktansvärt obehagligt och stört.

40-minutersmetoden

Nästa vecka börjar Siri på dagis. Där har de många regler. En av dem är att de låter barnen sova i 40-minutersintervaller. Jo, för att en mamma (som var barnmorska) till ett barn som gick på dagiset när det var nyöppnat 1985 tipsade om att barns sömn går i 40-minutersintervaller. Alltså väcks barnen efter 40 minuter, 1 timme och 20 minuter eller 2 hela timmar. Det ska visst vara lättare att väcka vid de här tillfällena då de sover någon slags lättsömn då... Jag tycker att det låter korkat. Det har ju bara förflutit ca 26 år sedan 1985 och en hel del forskning har nog hinnuts med. Men visst, barnmorskor kan ju visseligen mycket. Det kan de. I vilket fall tänkte jag att jag skulle testa det. Siri var helt omöjlig att väcka efter 40 minuters sömn. Jag förkastar teorin totalt!

TILLÄGG:
Efter 1 timme och 20 minuter försökte jag väcka Siri igen. Det gick sådär. Jag fick lyfta upp henne, nästan skaka liv i henne. När jag sätter henne i stolen vid bordet för att äta somnar hon om igen. Som sagt - skräpteori.

Hybris.

Igår var jag riktigt trött på min fysik. Slapp och dan. Usch ja. Så jag tänkte att jag skulle ge mig ut på en fettbrännarrunda. Ja, en sådan då man är ute länge och joggar långsamt och inte kommer så långt. Så jag gav mig ut och tänkte att jag skulle vara ute i en timme. Det var jag och kom totalt 9 km på den tiden. Mja, någon maratonlöpare är jag inte, men jag kom definitivt längre än jag trodde. Kände mig mycket nöjd med detta och extra nöjd över att det inte ens hade kännts jobbigt. Sen hade jag huvudvärk och frossa hela kvällen. Inte så smart alla gånger den här Maja. Läxa jag lärt mig: Man ska inte ge sig ut att löpa en mil om det mest ansträngande man gjort de senaste fyra månaderna är att gå fram och tillbaka från soffan till köket för att hämta kaffe och kaka. Nästa runda blir kortare och i långsammare takt. Det är en sak som är säker.

Någonstans på Linderödsåsen

Där bor min mormor och där ser det ut såhär. Inte alls som där jag varit och letat svamp.

Man undrar ju, det gör man.

Helt plötsligt börjar stålvajrarna viras upp och vi förstår att hissen kommer att störta. Jag hänger mig fast i en vajer likt en annan Tarzan och skriker till en av de andra att så fort vi kommit upp till översta våningen (om vi ens gör det) måste vi öppna hissdörren så att vi har en chans att kasta oss ut innan hissen störtar de tio våningarna ner. När hissdörren öppnas är jag den första att svinga mig ut och fortsätter sedan att dra ut de andra i säkerhet. Alla utom en klarar sig. Hon faller handlöst ner genom hisschaktet.
Jag pustar ut och tänker att det var tur att jag klarade mig eftersom jag har en fikadate med kronprinsessan Victoria och prins Daniel. När jag möter upp dem är Vistoria nedstämd och orolig över graviditeten och jag kramar om henne och försäkrar henne om att hon kan vara lugn. Det är helt i sin ordning att vara lite orolig. Sedan kilar jag vidare till min lärarpraktikplats som jag ska ha i, hör och häpna, Maria Wetterstrands klass. Tänk att hon numera är NO-lärare på gymnasiet. Hon frågar mig i vilka ämnen jag utbildar mig. Jag svarar att jag inte bestämt mig än, men att franska och genusvetenskap hade varit roliga ämnen att undervisa i.

Vilken tur att jag kompenserar min tristess på dagarna med en något mera actionfylld natt.

Eller, byt ut mig.

Jag drivs snart till vansinne, tror jag. Vi trodde att inskolningen skulle börja denna veckan. Vi hade fel. Den börjar inte förrän om en och en halv vecka. Så nu går vi här och försöker fördriva dagarna. Siri är uttråkad och jag är uttråkad. Båda är lika gnälliga. Vill vara en klok och förstående mamma, men tycker att det är såååååå frustrerande när vårt lilla barn har fått precis samma envisa och heta kynne som jag själv (och sin pappa). Ska inte bara barn foga sig? Tydligen inte. Tydligen fogar sig mitt barn i ungefär samma utsträckning som jag gör. Jag tröstar mig med att hon kommer att ha stor nytta av den där enviheten och ofogligheten under resten av livet och tänker att när super-stimulerande-dagiset-på-andra-sidan-gatan är redo att ta emot oss om en sisådär 10 dagar så kommer vi att vara taggade till tusen och jag vara en glad och förstående mamma igen.