Igår var jag riktigt trött på min fysik. Slapp och dan. Usch ja. Så jag tänkte att jag skulle ge mig ut på en fettbrännarrunda. Ja, en sådan då man är ute länge och joggar långsamt och inte kommer så långt. Så jag gav mig ut och tänkte att jag skulle vara ute i en timme. Det var jag och kom totalt 9 km på den tiden. Mja, någon maratonlöpare är jag inte, men jag kom definitivt längre än jag trodde. Kände mig mycket nöjd med detta och extra nöjd över att det inte ens hade kännts jobbigt. Sen hade jag huvudvärk och frossa hela kvällen. Inte så smart alla gånger den här Maja. Läxa jag lärt mig: Man ska inte ge sig ut att löpa en mil om det mest ansträngande man gjort de senaste fyra månaderna är att gå fram och tillbaka från soffan till köket för att hämta kaffe och kaka. Nästa runda blir kortare och i långsammare takt. Det är en sak som är säker.
Oh yeah, känner igen det där. Började springa när jag ville komma igång efter graviditeten. Vad härligt det var! Jag sprang fem kilometer fyra gånger på en vecka. Sedan kunde jag inte gå på två veckor för knäleder och hälsenor var jävlar i mig så inflammerade att det gjorde ont bara att tänka på att gå. Nu tänkte jag börja träna på Friskis. Johan påpekade att det vore klokt att ta det lugnt den här gången. Så jag har tränat två pass i veckan. Men nu på tredje veckan sa det PANG och jätteont i knäna igen. Hybris för min trettiopluspostgraviditetskropp är förmodligen att röra sig snabbare än rask promenad. Så j-a B.
SvaraRadera