Att flytta till Blekinge från Skåne har inte inneburit några större svårigheter dialektmässigt sätt. Möjligtvis att folk tror att jag säger "Va?" när jag bara bekräftande säger "Ja.", med kort a, som man gör i den delen av Skåne där jag kommer ifrån, och inte med långt a, som man gör i många andra delar av Sverige. Men det finns ett ord som jag inte riktigt är bekväm med att säga här i Blekinge, eller någon annanstans i Sverige heller för den delen, och det är ordet mormor. Alltså, i den delen av Skåne som jag kommer ifrån uttalas det mårr-mårr. (Ursäkta mina bristande kunskaper i den fonetiska skriften.) Här i Blekinge säger man moo-moo (lite som en amerikansk ko låter, ni vet). Jag kan inte säga detta ord på något annat sätt än på skånska, men när jag gör det skrattar folk eller så förstår de helt enkelt inte vad jag säger. Därför har jag börjat undvika att säga det så ofta det går när jag pratar med folk här uppe. Men Siri får lära sig att hennes mormor heter mårrmårr. Mårrmårr Gittan. Jag kanske ska nöja mig med Gittan helt enkelt?- Åh, vilka fina klossar du har Siri.
- Tack, de har jag fått av min Gittan.
Nja, jag vet inte jag om det är en så bra idé ändå...
