Utmaningen

Jag har fått något om bakfoten. Missförstått något, levt i en illusion. Jag trodde att det här med barnuppfostran handlade om att möta en situation, värdera den, bestämma mig för vad jag tycker är ett lämpligt agerande och sedan förmedla det. Jag kunde inte ha mer fel. Jag missade det viktigaste. Det är ingen konst att bestämma sig för hur man tycker att ett barn ska uppföra sig. Inte heller att förmedla det på ett vettigt sätt. (Eller jo, kanske är det ibland svårt att förklara, men det är ändå något jag styr över själv och kan jobba med.) The tricky part kommer när barnet (här: Siri) totalt struntar i vad jag säger. T ex är det jätteskoj att leka med toaborsten i hela lägenheten. Hon VET att hon inte får leka med det, vilket hennes mässande "nej, nej, nej" vittnar om. Men det spelar liksom ingen roll. Eller att hon vet att hon inte ska kasta sig nerför stentrappor, eller kasta köttbullar på café. Ändå gör hon det. HÄR HAR VI UTMNINGEN, my friends. Min strategi i det här läget är att försöka förlänga min ganska korta stubin och sedan invänta att Siris förstånd växer ikapp hennes vilja.